mittlivmedbebis

Helgen rusade förbi i ett nafs som vanligt.

I söndags var det barnslig advent på Winterviken. Vi var där förra året och jag tyckte det var väldigt mysigt då. Lite julpyssel för barnen, lite barn klädesbutiker som hade julmarknad, gott fika och julsång där alla barnen fick vara med och sjunga. Nu var ju Robin lite för liten för att vara med på vare sig julpysslet eller sången förra året, men jag tänkte att i.a.f. sången skulle bli ett populärt inslag i år. Men när vi kom dit var det knöka-fullt, julmarknaden var inte alls lika rolig och trots att vi stannade där ett tag såg eller hörde vi aldrig någon sång. Men vi hade stämt träff med nätmammorna med barn och respektive och det var himla kul att träffa dem, alla barn hade blivit så stora och det där med att fika tillsammans gick ju långtifrån lika smidigt som när vi brukade träffas och ta en promenad och en lååång fika medan barnen sov i vagnarna, back in the days ;)
Men så fort vi hällt i oss kokhett kaffe, såklart i omgångar medans den andra föräldern fick ha uppspelt barn i knät (alltså inte riktigt lika lugnt och njutningsfullt som förr, när de små så förnöjt låg och sov i sina vagnar..) så gick vi upp på den stora övervåningen, där det är en gigantisk festlokal, men som nu stod tom. Där sprang alla barn glatt omkring och busade, länge länge, tills de flesta var så trötta att de liksom bara dråsade ihop i sina föräldrars famnar eller på golvet.
Robin lyckades fastna med foten i ett hål och i försök att komma loss hade han vänt sig åt fel håll, varpå foten alltså pekade rakt bakåt. Han grät och skrek, men jag tror mest han vart rädd för att han satt fast, för gråten gick snabbt över och han visade inga tecken på att inte vilja stödja på foten. Jimmy som var den som tog loss honom däremot stelnade till som en glasspinne när han fått loss Robin och visade sig kanske inte riktigt kunna hantera paniksituationer på ett alldeles önskvärt sätt med lugn och rationalitet, utan kunde inte få ur sig till mig vad det var som var fel, verkade mest som han faktiskt tyckte det var mitt fel just då, irriterad även på att det fanns ett hål där och kanske lite väl tröstande till en liten Robin som ju faktiskt visade sig inte ha speciellt ont, då det var snabbt bortglömt när jag visade honom något roligt i fönstret. Jimmy hade sen en superhög puls i minst en timme efter. Undrar om man kanske blir mer härdad av att gå hemma och se Robin ramla och slå sig hela dagarna, man lär sig liksom att urskilja när det är gråt för: jag blev rädd, jag är trött eller aj det gjorde verkligen ont.

Tisdag kväll började jag må illa. Så pass att jag tog med mig en hink in i sovrummet i fall jag skulle behöva kräkas under natten. Magen var i uppror och knorrade vilt i protest så fort jag rörde mig det minsta i sängen. Det blev inte mycket till sömn och morgonen fortsatte med samma obehagliga illamående, och frukost var det inte att tala om kroppen ömmade och tillslut hade jag en hejdundrande huvudvärk som inga tabletter rådde bot på. Men kräkas det gjorde jag ej (inget annat heller för den delen). Fick lite ångest för hur jag skulle orka ta hand om Robin själv hela dagen, då Jimmy har supermycket på jobbet just nu och skulle bli tvungen att jobba över och jag var inte riktigt så dålig att han skulle behöva komma hem och ta över, men orkade liksom ändå inte aktivera en alltmer understimulerad Robin själv. Ringde mamma och frågade om hon trots risk för eventuell smitta av mystiskt illamående kunde tänka sig att komma över en stund och aktivera Robin lite, hon skulle avboka sina kvällsplaner och komma direkt efter ett viktigt möte. Tack för att du finns mamma.
Kom tillsist på att huvudvärken ju faktiskt kom som ett resultat av det uteblivna morgonkaffet och alltså var koffein-abstinens. Så jag tvingade i mig en halv macka och en kopp kaffe och sen la jag mig och sov med Robin i 2,5 timme. När jag vaknade mådde jag betydligt bättre och ringde och sa att mamma inte behövde komma då hon ju hade en väldans massa att stå i, men ville hon fick hon gärna ändå, för Robin hade frågat efter mormor flera gånger trots att jag aldrig sagt något om att hon skulle komma och med det sagt ville hon gärna komma över ändå.
Ett svagt illamående hängde sig kvar hela kvällen, men efter en natt med väldigt mycket sömn är det som bortblåst idag. Jag gick och la mig halv åtta med Robin, hade faktiskt till och med gjort mig i ordning då, utan några illusioner om att jag skulle klara av att hålla mig vaken medan jag nattade honom. Har kommit på att det absolut bästa sättet att bli frisk är att sova sig frisk. Tror man äntligen fattar hur viktig sömnen är när man blir förälder och det där med sömn helt plötsligt inte är något man kan ta för givet.

Så idag håller jag mig undan öppna förskolor och dylikt, i.f.a. mitt mystiska illamående skulle smitta. Men det är ju himla skumt att det liksom bara var illamående men utan resultat eller hur man ska säga, kan ju mycket väl bara vara något jag fått i mig. Jag blev t.o.m. tvungen att ta ett grav.test för att se om det var nåt sånt som fick mig att må så dåligt, men det var ingen liten bebis som ställde till det. Och en dag utan mat (i princip) kan jag ju säga kanske inte är hela världen, brist på matlust skulle jag kunna tänka mig nån gång ibland, men det där illamåendet och tröttheten, det hoppar jag gärna över.