mittlivmedbebis

Jag frågade Robin om han kunde säga jag älskar dig, medan jag filmade för att skicka ett mms till Jimmy förra helgen och han sa glatt "älskelinge", hans variant på älskar dig. Sedan några dar senare när han skulle läggas på kvällen sa Jimmy jag älskar dig och han svarade med sitt "älskelinge" och sen nästa morgon en stund efter jag sagt god morgon, jag älskar dig till honom, så säger han" Mamma, mamma, älskelinge! Åhhhh, vad man smälter då. Och Robin jag älskelinge också!

Nu ska jag försöka hinna med att skriva ett inlägg innan lilla bustrollet vaknar. Han sussar nu så sött i vagnen och aldrig skulle man kunna ana hur mycket bus och djävulskap som bor i den lilla kroppen när man tittar på det rofyllda lilla snarkande trynet nu.

Det är full rulle här hemma och behöver gå till öppna förskolan på dagarna för att busa av honom lite, så han inte tar kål på den stackars katten här hemma och ger sin mamma hjärtattack när han i största cirkusanda försöker sig på ännu ett våghalsigt balansnummer hoppandes uppe på en stol, bord ett fönster eller vad nu det nya tricket innehåller för rekvisita

Härom dagen bajsade han på pottan! Trodde aldrig den dagen skulle komma när man tittar på en bajsklutt och känner sig stolt! Det har sen inte upprepats, tror det var mest tur, jag lät honom lufta rumpan och tog med pottan, han tycker den var skoj och ville sitta där, så jag passade på att läsa en saga för honom och då dök den där numer allför välbekanta doften upp och som den stolta mamman jag var, blev jag såklart tvungen att direkt ringa Jimmy och skryta om vår sons bajsbravader.

Var idag på avslutning på öppna förskolan i liljeholmen. Hjälp vad mycket folk! Sen kom tomten på besök under sångstunden och Robin bröt fullkomligt ihop. Han är livrädd för utklädda människor. Han fick dock ett paket som innehöll en liten porslinstomte som han sen gick och sög på resterande tid vi var där. Tog promenadsällskap hemåt med en tvillingmamma som också bor här på åsen och insåg hur lätt jag ändå har det med bara en liten busunge att hålla reda på.
Jag ser framför mig om jag hade tvillingar hur de skulle utföra halsbrytande trapetsnummer i taket iförda paljett beströdda dräkter. Nej jag ska vara glad att jag bara har en liten parvel att hålla reda på även om han ibland också intar rollen som den befallande och sura cirkusdirektören med nån obegriplig brytning som blir fly-förbannad om inte saker utförs exakt på hans sätt som ibland är väldigt svårt att lista ut hur han menar.

Nu tänkte jag passa på att göra er uppmärksamma på en väldigt rolig blogg som jag börjat läsa, ketchupmammans blogg. Fick tips om den nyligen och har följt den slaviskt sen dess. Har blivit beroende av de skrattattacker den brukar frambringa. Även om jag skulle vilja verka nobel och säga att jag promotar denna blogg som en välvilja mot er få som följer min lilla blogg så är det helt av egoistiska skäl. Jag vill nämligen vinna hennes bok! Och för att få chansen att göra det skulle man t.ex. marknadsföra hennes blogg eller bok i sin egen blogg. Done. Man kunde också ligga med någon på sitt jobb i utbyte mot att de köper boken Ketchupmamman, så Jimmy kommer du hem innan jag har somnat ikväll kan du få ligga, förutsatt att du hunnit köpa boken då eller föresten då behöver jag ju inte vara med i tävlingen längre.. Jag tar tillbaks det. Sen,om jag inte vinner boken så kan du få köpa den till mig och då kan jag överväga om vi kanske kan ligga (nån gång), hur låter det?! 

Helgen rusade förbi i ett nafs som vanligt.

I söndags var det barnslig advent på Winterviken. Vi var där förra året och jag tyckte det var väldigt mysigt då. Lite julpyssel för barnen, lite barn klädesbutiker som hade julmarknad, gott fika och julsång där alla barnen fick vara med och sjunga. Nu var ju Robin lite för liten för att vara med på vare sig julpysslet eller sången förra året, men jag tänkte att i.a.f. sången skulle bli ett populärt inslag i år. Men när vi kom dit var det knöka-fullt, julmarknaden var inte alls lika rolig och trots att vi stannade där ett tag såg eller hörde vi aldrig någon sång. Men vi hade stämt träff med nätmammorna med barn och respektive och det var himla kul att träffa dem, alla barn hade blivit så stora och det där med att fika tillsammans gick ju långtifrån lika smidigt som när vi brukade träffas och ta en promenad och en lååång fika medan barnen sov i vagnarna, back in the days ;)
Men så fort vi hällt i oss kokhett kaffe, såklart i omgångar medans den andra föräldern fick ha uppspelt barn i knät (alltså inte riktigt lika lugnt och njutningsfullt som förr, när de små så förnöjt låg och sov i sina vagnar..) så gick vi upp på den stora övervåningen, där det är en gigantisk festlokal, men som nu stod tom. Där sprang alla barn glatt omkring och busade, länge länge, tills de flesta var så trötta att de liksom bara dråsade ihop i sina föräldrars famnar eller på golvet.
Robin lyckades fastna med foten i ett hål och i försök att komma loss hade han vänt sig åt fel håll, varpå foten alltså pekade rakt bakåt. Han grät och skrek, men jag tror mest han vart rädd för att han satt fast, för gråten gick snabbt över och han visade inga tecken på att inte vilja stödja på foten. Jimmy som var den som tog loss honom däremot stelnade till som en glasspinne när han fått loss Robin och visade sig kanske inte riktigt kunna hantera paniksituationer på ett alldeles önskvärt sätt med lugn och rationalitet, utan kunde inte få ur sig till mig vad det var som var fel, verkade mest som han faktiskt tyckte det var mitt fel just då, irriterad även på att det fanns ett hål där och kanske lite väl tröstande till en liten Robin som ju faktiskt visade sig inte ha speciellt ont, då det var snabbt bortglömt när jag visade honom något roligt i fönstret. Jimmy hade sen en superhög puls i minst en timme efter. Undrar om man kanske blir mer härdad av att gå hemma och se Robin ramla och slå sig hela dagarna, man lär sig liksom att urskilja när det är gråt för: jag blev rädd, jag är trött eller aj det gjorde verkligen ont.

Tisdag kväll började jag må illa. Så pass att jag tog med mig en hink in i sovrummet i fall jag skulle behöva kräkas under natten. Magen var i uppror och knorrade vilt i protest så fort jag rörde mig det minsta i sängen. Det blev inte mycket till sömn och morgonen fortsatte med samma obehagliga illamående, och frukost var det inte att tala om kroppen ömmade och tillslut hade jag en hejdundrande huvudvärk som inga tabletter rådde bot på. Men kräkas det gjorde jag ej (inget annat heller för den delen). Fick lite ångest för hur jag skulle orka ta hand om Robin själv hela dagen, då Jimmy har supermycket på jobbet just nu och skulle bli tvungen att jobba över och jag var inte riktigt så dålig att han skulle behöva komma hem och ta över, men orkade liksom ändå inte aktivera en alltmer understimulerad Robin själv. Ringde mamma och frågade om hon trots risk för eventuell smitta av mystiskt illamående kunde tänka sig att komma över en stund och aktivera Robin lite, hon skulle avboka sina kvällsplaner och komma direkt efter ett viktigt möte. Tack för att du finns mamma.
Kom tillsist på att huvudvärken ju faktiskt kom som ett resultat av det uteblivna morgonkaffet och alltså var koffein-abstinens. Så jag tvingade i mig en halv macka och en kopp kaffe och sen la jag mig och sov med Robin i 2,5 timme. När jag vaknade mådde jag betydligt bättre och ringde och sa att mamma inte behövde komma då hon ju hade en väldans massa att stå i, men ville hon fick hon gärna ändå, för Robin hade frågat efter mormor flera gånger trots att jag aldrig sagt något om att hon skulle komma och med det sagt ville hon gärna komma över ändå.
Ett svagt illamående hängde sig kvar hela kvällen, men efter en natt med väldigt mycket sömn är det som bortblåst idag. Jag gick och la mig halv åtta med Robin, hade faktiskt till och med gjort mig i ordning då, utan några illusioner om att jag skulle klara av att hålla mig vaken medan jag nattade honom. Har kommit på att det absolut bästa sättet att bli frisk är att sova sig frisk. Tror man äntligen fattar hur viktig sömnen är när man blir förälder och det där med sömn helt plötsligt inte är något man kan ta för givet.

Så idag håller jag mig undan öppna förskolor och dylikt, i.f.a. mitt mystiska illamående skulle smitta. Men det är ju himla skumt att det liksom bara var illamående men utan resultat eller hur man ska säga, kan ju mycket väl bara vara något jag fått i mig. Jag blev t.o.m. tvungen att ta ett grav.test för att se om det var nåt sånt som fick mig att må så dåligt, men det var ingen liten bebis som ställde till det. Och en dag utan mat (i princip) kan jag ju säga kanske inte är hela världen, brist på matlust skulle jag kunna tänka mig nån gång ibland, men det där illamåendet och tröttheten, det hoppar jag gärna över.

Jag hatar att städa upp efter helgen på måndagar, men allt som oftast slutar det så. Igår somnade jag när jag la Robin klockan sju, vaknade vid halv tolv när han ville ha välling och gick upp för att göra mig iordning (då jag somnat med alla kläder på, utan att ta bort sminket eller borstat tänderna). Väl uppe så vart jag ju ganska så pigg efter att ha sovit ganska så länge, så jag passade på att städa hemma, dammsuga lät jag dock bli..
Åh vad skönt det var när jag gick upp imorse att det var städat redan, helt underbart, förutom att klockan var 6 som var mindre underbart, men jag hade fått bra med sömn ändå, det blir lätt så när man går och lägger sig klockan sju ;)

Sen dammsög jag när Robin skulle sova förmiddag, det är fortfarande ett av de bästa knepen att få honom att somna. Har honom i bärsele på ryggen, så somnar han så gott till ljudet av dammsugaren, denna gång tog det dock längre tid och jag fick moppa också innan han somnade.
Min son är präglad på städning, till och med sömnen är förknippad med det..
Det roligaste han vet att leka med är sopborsten och moppen. Han har även fått en egen trasa nu som han går och torkar av vardagsrumsbordet med lite då och då. Hmm, har tyvärr svårt att tro att han kommer tycka det är lika roligt när han blir stor nog att faktiskt kunna hjälpa till på riktigt.

Efter en smarrig plätt-lunch kom Ann-So och Rasmus över. Åh, sällskap, underbart tyckte både jag och Robin. Robin blev tokspeedad och skulle gensast visa Rasmus sina prylar och mer eller mindre jagade Rasmus som blev lite förskräckt över den stora entusiasmen. Ann-So kanske kände samma sak då jag själv var lite socialt ut svulten, men hon visade det inte i.a.f. ;) Det är fascinerande att se vilka personligheter de ändå har pojkarna, de är ganska så olika på vissa saker. Rasmus är lite mer självständig och leker gärna för sig själv, Robin är väldigt social och försöker dra igång Rasmus att leka med honom hela tiden. Tyvärr verkar de ha lite svårare att leka hemma hos oss, då Robin blir lite extra stursk och gärna snor saker som Rasmus leker med och Rasmus blir tvärtom lite extra känslig, det funkar faktiskt lite bättre hemma hos Ann-So då vi är på Rasmus hemmaplan.

På eftermiddagen kom mormor över. Igår lärde sig nämligen Robin att säga mormor, så då blev hon ju bra sugen att komma och hälsa på sitt lilla mormor- sägande barnbarn. Robin tyckte det var jättemysigt och mormor stannade på middag och fick sen bada Robin efter middagen och bägge två verkade ha urkul där i badrummet. Och sen var det mycket momo, momo, momo (mormor för er som inte förstår bebisspråket).

Mormor är en healer och utför något som kallas toning. Inget jag tror på själv, men hon hjälper en massa människor och det är ju bra, placebo eller ej. Hon har även fått utföra detta en gång på Jimmy som varit väldigt skeptisk och han erkände att han faktiskt blev bra från sina kroniska nackproblem i flera månader efter det, om det var just toningen som gjorde det eller ej kan jag inte svara på. Han tyckte att jag skulle gå med på att bli tonad på i handleden som jag har besvär med, mamma brukar fråga om jag har ont och hon ska tona någonstans, varpå jag alltid svarar nej. Men nu så ger jag det en chans då, det kan ju knappast bli värre, så nu har alltså mamma tonat på både min onda handled och min onda rygg och det lät som hon skulle kvävas när hon hittade de onda ställena i sin toning, men efter lite gutturala tjut och kvävningsgurglingar kom ljudet ut friare och nu skulle jag successivt bli bättre och bättre sa hon. Robin tyckte nog mormor var lite knäpp där hon stod och ylade, men det är han i och för sig inte ensam om att tycka ;) Så vi får väl se, uppdaterar hur det går.

Detta började jag skriva i torsdags, men blev avbruten av att Robin vaknade och glömde sen bort det.

Nu har vi fått provsvaret, det var inte svininfluensan, utan troligen säsongens vinterinfluensa. Det var ju lite synd att vi inte klarat av den, men nu ska ju vaccinet ändå släppas till barn ner till 6 månader så det är väl kanske läge att vaccinera Robin då, om det finns något vaccin kvar då vill säga..

Gårdagens försök till lite socialt umgänge för både mig och Robin på dagen slutatde i kaos. Ann-So och jag tyckte vi skulle låta de små få leka i lekparken, vi bägge ville gärna försöka hålla dem ifrån eventuella smittor mellan varandra, så utomhuslek passade bra, så kanske också vi vuxna kunde få lite socialt umgänge. Det blir lite torftigt att bara snacka med bara Robin på dagarna, hur go han än är. Och med vår isolering för att vi varit sjuka så blir den enda jag sen pratar med Jimmy som har mycket på jobbet och mest är lite småirriterad hela tiden, alltså inte särskilt inspirerande umgänge. Men nu äntligen tyckte jag, och även Robin har visat med all önskvärd tydlighet, att han behöver aktiveras lite. Vi möttes upp med An-So och Rasmus och gick till en närliggande lekpark som visade sig vara en massa dagisbarn på. Robin var lite kinkig, ville vara mycket i famnen, tills nyfikenheten tog överhanden och så klart ville både Rasmus och Robin kolla in vad de stora barnen pysslade med och helst stå typ under jättegungan där tre pojkar gungade i hög fart. Lite väl farligt för dessa små, men utbrott när Robin inte fick vara där. Dagisungarna höll hårt på sina hinkar och spadar och deklarerade högt att det minsann var deras när Rasmus ville undersöka, så vi valde att gå därifrån och det var då det riktiga helvetet bröt ut. Robin ballade ur totalt och blev helt otröstlig. Vi gick en bit till en annan liten lekplats, men jag kunde verkligen inte lugna Robin så till sist fick vi gå hem. Robin vägrade vara i vagnen eller gå själv, men var fortfarande helt hysterisk i min famn och det är inte lätt att försöka bära en hysterisk och ålande unge i hala ytterkläder, samtidigt som man ska dra en vagn i värsta långa nedförsbacken, trodde tillslut knappt jag inte skulle orka hela vägen hem. Robin som väger nästan 11kg känns bra mycket tyngre när han inte är medgörlig när man bär honom. Han gallaskrek hela vägen hem och även hemma till jag tillslut satte på tv´n, då tystnade han äntligen. Har verkligen ingen aning om vad det tog åt honom, men känner mig inte lika hugad att gå till lekparken nu.

Nu söndag

I fredags kom Petter och Jenny över på middag. Var otroligt skönt och trevligt att träffa lite människor efter vår isolering. De är verkligen mysig människor både Petter och Jenny, men det blir inte att vi umgås så ofta med människor som inte har barn längre (vilket vare sig Petter eller Jenny har). Det är liksom så mycket enklare med andra som också har barn, men varje gång vi träffar vänner utan barn så undrar jag varför vi inte träffas oftare, det är ju så trevligt. Men jag tror att det är för andra med barn förstår att man helt plötsligt måste rusa iväg och rädda barnet när han står och vinglar på soffbordet eller måste gå in och trösta uppvaknad ledsen liten i sovrummet osv. Jag menar inte att inte andra förstår det, men man är nog inte beredd på det när man inte har barn själv, har man väl varit där själv är det ju så naturligt att så är det. Och egentligen tror jag inte ens det är för deras skull det är jobbigt utan för att man själv känner sig så ursäktande och får lite dåligt samvete för att man måste avbryta mitt i spännande samtal och gå iväg. Men det känns faktiskt lättare nu när Robin är lite större och kan leka själv lite mer och inte är lika beroende av att jag eller Jimmy måste underhålla honom hela tiden och sover mycket bättre när man lagt honom. Nej fram för att umgås mer med gamla vänner!

Igår hade de äntligen fått in miniköket duktig på IKEA! Vi har velat köpa det sen vi såg det, men det har ständigt varit slut. Han älskar ju små leksakskök och detta är både snyggt och väldigt robust, så det känns som det håller för lite lek. Vi har det ju i vårat eget kök, så ville gärna att det skulle vara lite diskret och kanske inte knallrött eller så. Så här ser det ut.


Vi har dock valt att vänta med att sätta upp överskåpet, för att på så sätt kunna blåsa lite nytt liv i den när intresset kanske svalnar lite mer från Robins sida, den är dessutom nästan finare utan överdelen, men den kommer nog bli rolig sen den också. Både jag och Jimmy blev helt till oss när vi såg att de hade fått in den och hade enligt IKEAs lagerstatus två kvar, så vi åkte dit och hängde på låset så ingen skulle kunna knycka den innan oss. Så nu står den här hemma och Robin har lekt en massa med den.

Vi hämtade också upp farmor och åkte till en leksaksbutik och så kollade hon vad Robin ville ha i julklapp och köpte det och tog hem till sig i väntan på julafton. Nu känns julen som den kommer allt närmare och det i snabb takt! Det ska bli skoj, nu när Robin kan hänga med lite mer vad som händer på julafton. Längtar.

Hittade den här filmen när jag laddade ur min kamera. Det är Robin och Rasmus som leker sin favoritlek tittut i det tomma skåpet hemma hos Ann-So.

Japp, här har det varit dött på blogg-fronten ett tag nu.

Har hunnit med en massa grejer sen sist. Efter en lååångvarig hosta från Robin som bara eskalerade gick vi till doktorn. De tror det är förkylningsastma och nu medicinerar vi för fullt med olika inhalationsmediciner och han börjar bli bättre. Fick han som är astmaansvarig på vårdcentralen hos oss som husläkare till Robin också som jag är mycket tacksam för, han hade egentligen fullt, men tog sig an Robin ändå. Och han är verkligen suverän, kunnig, trevlig och Robin gillar honom.

Jag har hunnit börja på min kurs i studiofotografering på onsdagar, mycket skoj. Det är bara 4 tillfällen och har redan hunnit avverka två. Inte så himla mycket nytt kanske, det mesta hade jag redan läst mig till innan, men det är verkligen skillnad att göra det i praktiken, det är ju inte alls särskilt klurigt. Så nu hoppas jag på att kanske kunna få låna lite studioutrustning från min svåger och leka lite på egen hand. Och så får vi ju en del tips man inte kan läsa sig till från läraren som ju jobbat/jobbar som fotograf.

I onsdag under kursen så fick jag så ont i ryggen gissade att jag burit Robin för mycket. På kvällen kände jag att halsen började göra ont. Trodde jag fått en släng av Robins förkylning och brummade på i vanlig takt under torsdagen, men när jag kom hem på eftermiddagen började huvudet bulta och jag kände mig som en urvriden trasa och slocknade i soffan. Så fortsatte det, huvudet kändes som det skulle explodera för varje steg jag tog halsen värkte och halsmandlarna svullnade upp och såg riktigt otäcka ut och den där ryggvärken började jag nu inse hade inget med lyft att göra, det var en riktigt sån klassisk influensavärk, där fler delar än bara ryggen också började värka, men ryggen helt klart var värst. Med alvedon i kroppen var jag i.a.f. fungerande, men bad Jimmy försöka komma hem tidigt på fredagen, för det är svårt att ta hand om en liten vild ettåring som behöver aktiveras när man tycker att det är en stor prestation att bara lyckas resa sig ur sängen och fixa frukost. Robin hade dessutom ett läkarbesök vid tio och med risk för att det skulle vara svininfluensa ville jag inte åka med till doktorn, då de ju avråder att åka in för att minska spridning. Så Jimmy tog doktorsbesöket och stannade sen hemma resten av dagen. Är det kanske jobbigare än Jimmy anade att ta hand om busigt barn på dagarna, för han slocknade på golvet i vardagsrummet i över en timma på kvällen. Som tur var hade jag ju fått vila ut vid det laget och alvedonen jobbade hårt så jag orkade med att tan hand om buspojken själv.

Sen hände såklart det oundvikliga, Robin blev smittad och senare på kvällen kom febern. Så det har varit en sjuk helg här för oss. Jimmy verkar klarat sig (i.a.f. än så länge). Idag känner jag mig hyfsat i form igen utan att behöva trycka i mig en massa alvedon, men Robin har fortfarande hög feber och verkar ha ont i halsen, stackarn. Vet inte om detta var svininfluensa eller inte, nån form av influensa verkar det varit i.a.f. och ska vi ändå vara sjuka skulle det ju vara skönt om det var den så var det liksom avklarat, men det kommer vi ju inte få veta, för det testar de ju inte..

Med en sjuklig helg har hela lägenheten grott igen och det är prylar överallt. Men idag gjorde tog jag i.a.f. äntligen tag i våran kyl och frys. Frysen var i stoooort behov av en avfrostning och en utrensning. Så med hjälp av Jimmy (och Robin som också gärna ville hjälpa till) har jag nu lyckats rensa bort i kyl och frys, så nu är de rena i ordning och ett ton is lättare. Alla gamla marmelader, sylter och bbq-såser som jag inte längre kommer ihåg när vi köpte fick nu åka och helt plötsligt ser kylen nästan tom ut.

Så här tjusigt ser det ut nu.